Funderar på att ev. börja skriva dagbok igen! Insåg plötsligt hur skönt det ändå är att få skriva ner sina personliga tankar och funderingar, man inte har lust att dela med vem som helst på nätet! Men kanske även ska ge denna blogg en chans igen... Ibland svämmar tankarna och skrivlustan över - ibland är det total idétorka...

Är visst inne i en djuptänkarperiod, känner jag.. En period där jag känner saknad efter något eller någon... Funderingar på framtiden - hur saker och ting kommer bli när jag, förhoppningsvis, fått ordning på ett och annat! Hoppas och tror givetvis att det hela kommer bli bra och nu HAR jag bestämt mig för hur jag vill ha det - definitivt! Men gissar att detta beslut nog kommer föda diverse känslor ändå - både inom mig själv och kanske även hos andra... Fast det sista är dock inget som hindrar mig! För en gång skull tänker jag vara total fullblodsegoist och BARA sätta mitt välmående främst!

Nog om detta nu!

Ibland finns saknaden där efter närhet. Och nu syftar jag INTE på den sexuella biten! Bara ren och skär närhet. Någon att få kramas med - älskar att kramas! Hitta på skojiga saker ihop med och dela förtoenden med! Även om det ju såklart uppstår motstridigheter i alla sorts relationer också förstås, men ändå... Jag är ingen känslokall människa, FAST jag inte blir kär eller förälskad så lätt... Och jag har goda vänner, både sedan många år tillbaka, men även nyfunna! Jag VET att det finns folk där ute som bryr sig om och älskar mig! Men ska erkänna att det ibland känns liiite vemodigt att strosa omkring på stan och se alla förälskade och lyckliga par som knallar runt hand i hand... Eller läsa eller höra om alla parmiddagar bland vänner och bekanta! Varför känns det ibland som att ens status som singel är så otroligt låg? Jag trivs visserligen alldeles utmärkt som singel för det mesta, men innebär ju inte att jag alltid vill leva så...

Ha ha, inser nu hur patetiskt detta inlägg ser ut att bli! Sitta här och självömka och ha sig... :-) Var verkligen inte menat så... Riskerar väl att få kommentarer i stil med att jag ska ladda ner appar där man söker partners eller ta tag i mitt liv och göra något åt det hela... Men om igen, var INTE menat att detta inlägg skulle bli ett "desperat rop efter kärlek"! Är som sagt bara lite djup och småanalytisk av mig denna månljusa, tidiga torsdagsmorgon!

Så, nu avslutar jag detta "djupa" inlägg och hoppas ni som ev. orkat läsa detta har överseende med en kanske patetisk, självömkande, eller helt enkelt bara ärlig Veronica! Rak och ärlig har jag nog alltid varit, och kommer så förbli!

Och framför allt, jag missunnar nu INTE någon att vara kär, galen och lycklig, men det var det förhoppningsvis ingen som trodde heller! :-)

Over and out!!! /KRAMAR!!! <3