Var en sväng till först en radioaffär för att fixa en ny USB-sladd till lilla skrivaren och på hemvägen gick jag in i en matbutik och köpte bl.a ett paket Extra med smak av citron/lime- en ny sort! Fick tipset av ett syskonbarn. Fräsch och god smak, som dessutom verkar hålla i sig ett bra tag. Känns bra, då jag tuggar mycket tuggummi. Lär inte vara världens bästa, enligt min tandis, men något nöje ska man väl ha... :-) Tuggar dock inte ständigt, men i alla fall blir det något i stort sett varje dag. Är väl något bättre än godis i alla fall. Gick förbi även de hyllorna, men kände inget sug alls efter något, inte ens choklad, eller kanske inte just chokladen då... Visserligen börjar jag bli hungrig, men ska snart käka. Blir stekt laxfilé, potatismos och grönsaker. Kanske nån smarrig frukt till efterrätt, så det ordnar sig!

Fick ett SMS förut från en väninna där hon berättade att hennes svärfar somnat in. Kanske inte var helt oväntat, då han levt en längre tid med en svår, obotlig sjukdom, men givetvis är det ju riktigt tråkigt ändå, framför allt för hennes man och hans mamma och syskon. Tänker på dem i alla fall - finns inte så mycket mer man kan göra, men är ju i alla fall bättre än inget alls!

När sådana här saker sker väcker det även minnen av vad man själv upplevt. Förlorade min älskade pappa för fyra år sedan, efter att även han levt i flera år med en obotlig. djävulsk sjukdom (Alzheimer)  som sakta, sakta släkte ner hans livslåga... Just denna sjukdom kallas ju för "Anhörigsjukdom" eller nåt liknande och det stämmer verkligen. Visserligen hade pappa det svårt den sista tiden, med ständigt återkommande lunginflammationer, lungödem och annat skit, då han ju var sängliggande större delen av tiden. Men tror annars att han hade det rätt så bra i sin egna lilla värld... Jobbigt för oss närstående dock att se hur han sakta blev allt mer olik sitt gamla, pigga, glada, entusiastiska och skojfriska jag... Att en människa kan förändras så totalt, dessutom på så kort tid...

Även om tiden från att han blev sjuk tills processen efter hans bortgång, med besök på bårhus, begravning, urnsättning och allt man skulle gå igen det "första året" utan honom, var tuff och nog den jävligaste tiden i mitt snart 33-åriga liv, så har man ju även samtidigt vuxit lite som människa. Jag menar, man har ju gått igenom något oerhört påfrestande för såväl kropp som själv, men klarat av det. Känns som man funnit nån slags styrka inombords.

Jag befann mig vid pappas sjukbädd när han somnade in. Såg hur lugnt och fridfullt det var, samtidigt som man ändå befann sig i något slags själsligt kaos - så mycket tankar och känslor på en gång, samtidigt som det kändes helt tomt, hur nu det kan vara möjligt... Kändes bra att få vara där i alla fall - få gå igenom alla processer, även om det emellanåt kändes riktigt överdjävligt...

Usch ja, nog om detta nu. Dags att duscha nu - precis kört 10 minuter i rätt snabbt tempo på motionscykeln... Mysigt väder ute, så blir nog en liten lördagspromenad senare i dag också, såvida inte de moln jag just upptäckte på himlen resulterar i regn. Kör i så fall ytterligare 10 minuter på cykeln till kvällen!